[ Annons ]

Dekorativ urbanism. Postmodern nyklassicism eller kanske nydekorativ urbanism? Vi bad vår illustratör Lennart Molin att blanda och ge i skapandet av ett bostadskvarter. Illustration: Lennart Molin.
Publicerat 14 oktober, 2016

Bygger vi det folk vill ha?

Torn och tinnar på ett nybyggt hus? Är det så folk vill ha det om de själva fick bestämma? Kritik riktas mot att vi bygger likformiga ”lådor”. Frågan är känslig – inte minst av ideologiska skäl. Arkitekter känner sig utpekade och byggare talar om projekt med rimliga kostnader.

Sofia Jansson, antikvarie på Sörmlands museum, läser ofta insändarna i tidningarna. De ger, säger hon, en bild av tiden och kan vara en källa till sådant som man ska ta upp på museet.

[ Annons ]

När det blev dags att sätta programmet för sommarens stadsvandringar i Nyköping fick en av programpunkterna rubriken ”Den fula staden – platser som provocerar”. Inspirerad av det hon läst och av att man gjort något liknande i Uppsala.

 

Arkitektur-upproret visar på en mängd bra exempel runt om i världen. Dessa tre är alla nybyggda bostadshus.
Arkitektur-upproret visar på en mängd bra exempel runt om i världen. Dessa tre är alla nybyggda bostadshus.

Stadsvandringarna, totalt tolv, blev de mest besökta med flera hundra deltagare. Sofia Jansson hade bevisligen slagit an något som engagerade stadsborna, och konstaterar hon, inte enbart äldre nostalgiker som tycker att staden förfulats, utan även många yngre Nyköpingsbor. En källa till irritation är inte minst ett modernistiskt stadshus på torget som byggdes på 1960-talet.

– Man tycker att byggnaden bryter mot småstadens prägel från 1700- och 1800 talen. Att det  inte finns något sammanhang. Folk undrar hur politikerna tänkte och de känner sig inte inkluderade i beslutsprocessen när nya hus byggs i deras närmiljö, säger Sofia Jansson.

Hon funderar själv över hur det vi bygger i dag kommer att stå sig i framtiden.

I Almedalen var ämnet även uppe till diskussion och på seminariet ”Vem bestämmer hur staden ska se ut?” stod folk som packade sillar för att ta del av debatten som eldades på av deltagare från Arkitekturupproret, en rörelse som väckt heta känslor hos arkitekter eftersom man tämligen kategoriskt anser att allt som byggts de senaste 40 åren är utan smak och stil och att hela ansvaret ligger på arkitekter, styrda av en modernistisk ideologi. Senaste hatobjektet är Nobel Center på Blasieholmen.

Vad är då detta uttryck för? Små klickar med människor som är konservativa och benägna att gnälla på det mesta som är annorlunda, eller är vi i en tid där folk upplever nya kontorskomplex och bostadsområden som oestetiska? Eller är det så att de flesta inte bryr sig om utanpåverket, så länge som kontoret eller lägenheten ligger rätt, är funktionell och har rätt pris?

 

Michael Diamant är en av de upprörda i Arkitekturupproret. Han sitter i styrelsen men har inte någon koppling till fastighetsbranschen, han arbetar på ett bemanningsföretag i Stockholm. Engagemanget säger han beror att det finns ett så kompakt motstånd mot att bygga det som folk tycker är vackert och efterfrågar.

När det gäller bilar, kläder eller nästan vilken vara som helst jobbar man aktivt med att appellera till våra känslor, men i byggandet struntar man i det helt och hållet.

– Det finns ingen annan bransch som ignorerar brukarna såsom fastighetsbranschen. När det gäller bilar, kläder eller nästan vilken vara som helst jobbar man aktivt med att appellera till våra känslor, men i byggandet struntar man i det helt och hållet.

Han visar runt i Hornsberg nära sin arbetsplats, ett område som mest var industrier för cirka 20 år sedan men som nu är fullt med kontor och bostäder. Det mesta är i Michaels Diamants ögon fastigheter som varken är vackra eller ger några avtryck. ”Likformade lådor med släta ytor”, är hans generella omdöme av modern arkitektur. Det han och andra i medlemmar i Arkitekturupproret efterlyser är hus med tydlig sockel, mittpartier och takpartier med synlig övergång till olika storlekar av fönster. Allt det som finns i klassiska byggnader.

– Det innebär inte att man måste bygga plagiat av sekelskifteshus. Man kan väva in stilelement från nutiden, som man gjorde under art déco-eran. Så att folk i framtiden får en bild av hur vi levde under denna tid, säger Michael Diamant.

– Men, tillägger han, i arkitektkåren råder sedan länge en ideologi om att allt det gamla ska slängas överbord. Man ser det som ett hot om det byggs hus i klassisk stil, då kommer fler att efterfråga samma sak och arkitekterna kommer att bli ifrågasatta för varför man under så lång tid byggt en massa fyrkantiga lådor, säger Michael Diamant.

 

En som faktiskt försöker bygga i äldre stil och som till viss del bekräftar Michael Diamants uppfattning är Björn Sundeby i Växjö, en framgångsrik it-entreprenör som med egna pengar och på egen mark vill bygga ett huvudkontor för bolaget ist inte så långt från domkyrkan i Växjö.

Sigfridshäll är namnet på palatset som IT-entreprenören Björn Sundeby vill bygga i Växjö. Redan på planeringsstadiet är många kritiska till bygget.
Sigfridshäll är namnet på palatset som IT-entreprenören Björn Sundeby vill bygga i Växjö. Redan på planeringsstadiet är många kritiska till bygget.

Jo, erkänner Björn Sundeby, Sigfridshäll som är namnet på palatset, ska bli ett monument som ska stå sig i många hundra år efter det att han själv gått bort. Så gjorde folk med pengar förr så varför kan man inte få göra det i dag?

– Jag tog kontakt med arkitekter och förklarade vad jag ville ha, men de kom tillbaka med skisser på modernistiska fyrkantiga lådor. En av arkitekterna sa helt frankt att jag aldrig kommer hitta någon som ritar ett sådant hus.

Fast han fick napp till sist, arkitektkontoret Spridd med Ola Broms Wessel som är en liten byrå i Stockholm, hade idéer.

– Visst sticker vi ut hakan och många kollegor tycker att det är konstigt. Men vi antog utmaningen för att det är spännande att göra något som ska utföras hantverksmässigt. Vi har glömt mycket av det i dagens industrialiserade process och det finns ett stort intresse från många för den här tiden som vi vill undersöka, säger Ola Broms Wessel.

Ola Broms Wessels vardag är annars, som de flesta arkitekters, projekt där man ska hitta lösningar med maximalt utnyttjande av kvadratmeter till låg kostnad.

– Och i det läget kommer Björn som är intresserad av att diskutera steninfattningar och kvaliteten på fönstren. Klart att man blir nyfiken och engagerad.

Ännu är det inte klart om Sigfridshäll blir av. I skrivandes stund finns inget bygglov och Björn Sundeby tror att det kan stupa hos länsarkitekten. 15 lokala arkitekter har redan i ett öppet brev till byggnadsnämnden kallat projektet för bombastiska teaterkulisser. Men stödet säger Björn är stort hos de lokala politikerna och allmänheten

– Jag kunde aldrig drömma om att jag skulle bli känd för att bygga beständiga och vackra hus.

 

I arkitektkretsar anser man att Arkitektur-upproret till stor del är en populistisk sammanslutning med huvudsyfte att förtala och hänga ut folk på nätet.

– Men vi i branschen har väl ett ansvar för att det uppstår rörelser som dessa och att folk är missnöjda med stadsbilden, de har ju rätt i att många nyproducerade hus är enformiga och likriktade med brist på omsorg av detaljer och material, säger Emma Jonsteg, vd och arkitekt på Utopia.

Det är en myt att vi arkitekter skulle ha så mycket makt över allt som byggs. I slutänden är det politiken som bestämmer hur vårt samhälle utformas.

– Fast, tillägger hon snabbt, det är en myt att vi arkitekter skulle ha så mycket makt över allt som byggs. Vi är konsulter och gör saker på beställning. I slutändan är det politiken som bestämmer hur vårt samhälle utformas.

Lyssnar man av Emma Jonsteg och hennes kollega Ola Andersson, arkitekt på Andersson Arfwedson och skribent på DN, så framträder en bild där de senaste årens brist på bostäder och lokaler lett till en viss lättja hos såväl arkitekter som byggherrar. Allt som producerats har ju gått att sälja eller hyra ut.

– Det har inte funnits någon anledning för branschen att vara på tårna och utmana sig själv, menar Emma Jonsteg.

– I Sverige planeras de flesta bostäder av några stora arkitektkontor och byggbolag, det är tjänstemän som sliter för att få ihop kalkylen och jag vågar nog påstå att när det gäller bostadsarkitektur så är det inte de skarpaste pennorna som jobbar med de projekten. Man behandlar det lite styvmoderligt, säger Ola Andersson.

Han menar att det enda sättet att få bättre kvalitet i utformningen är att byggherrarna ställer högre krav.

– De gamla husen vi idag betraktar som attraktiva byggdes av människor som hade behov av att manifestera sig i vacker arkitektur, och fram till 1950-talet fanns i stort sett bara byggherrar som byggde i liten skala. Nu har vi stora börsbolag som uppför tusentals bostäder per år och då blir det mer löpande band-principen som får råda. Plattformar och industriellt tänk resulterar i att varken arkitekter eller allmänheten anser att det ser särskilt bra ut, säger Ola Andersson.

 

På byggbolaget NCC med cirka 15 procent av marknaden förstår man inte invändningarna om att det byggs fult eller med låg kvalitet.

– Vårt huvudfokus är inte att bygga snävt och exklusivt, vi ska bygga bra bostäder åt många och det anser jag att vi gör. Utmaningen är att göra bostäder folk har råd att bo i och då krävs återupprepning av processer, säger Jan Dahlkvist, marknadsutvecklingschef på NCC Building.

Han anser att dialogen fungerar bra med arkitekterna och att det finns utrymme för att göra olika lösningar även i en industriell tillverkning.

– Den stora kostnaden ligger i stomme, vill man höja kvaliteten i fasad eller invändiga ytskikt gör det inte så mycket på kalkylen. Är det något vi försummat så är det nog snarare utemiljön, där kan man göra mycket för trygghet och skönhet. Ofta slutar våra produkter vid fasaden.

När bygg- och bostadsbolag får mark- och byggrätter betalar man för det maximala antalet lägenheter som får plats, och den kostnaden gäller oavsett om det byggs glesare. Det påverkar utformningen. Dessutom har tjänstemännen och politikerna i stadsbyggnadsnämnden sista ordet.

– Där råder tycke och smak. Tyvärr är det inte ovanligt att vid byte av handläggare på stadsbyggnadskontoret kan nästa handläggare ha en helt annan uppfattning om hur husen ska utformas, säger Niklas Ohldin, vd på Stena Bygg som är en del av Stena Fastigheter.

 

– Vi som exploatörer lyssnar förstås på tjänstemännen, hör man att de gillar si eller så är det inte så märkligt vi sedan levererar något i den andan. Det primära är att få igenom ett bygglov, säger Niklas Ohldin.

Han påpekar också att det med dagens hyres-system inte går att fä intäkter för hyreshus på samma sätt som bostadsrätter.

– Man kan inte att anlägga en stor takterrass, det får man noll kronor för. Men vi är oerhört noga med att det ska vara hög kvalitet och hålla över tiden. Vi har det långsiktiga ansvaret för att fastigheten ska fungera över tid och det är vi som tar risken om det blir fel eller vakanser i framtiden.

 

Som Björn Sundeby i Växjö hade även Stena Bygg en gång tankarna att bygga något mer klassiskt, denna gång i centrala Stockholm.

– Arkitekterna sa att det blir en pastisch och då blir man som fastighetsägare osäker på om man ska lägga stora summor på något som man inte är helt säker på om det fungerar.

Intressant är att de flesta arkitekter jag
känner bor i hundra år gamla kåkar, det talar väl sitt eget språk.

– Intressant är att de flesta arkitekter jag känner bor i hundra år gamla kåkar, det talar väl sitt eget språk, säger Niklas Ohldin och tillägger att även han bor i äldre miljö.

Här är husen vi gillar

Michael Diamant, medlem Arkitekturupproret – Palais KolleBelle, ett bostadshus byggt 2009 i hjärtat av Berlin. Byggnaden tillför gatan äkta kvartersstruktur och en levande miljö. Trots den höga kvaliteten har inte byggkostnaderna varit särskilt höga, nypris för en fyrarummare var cirka tre miljoner. Man har invändigt tänkt flexibelt där hyresgäster erbjuds individuella lösningar. Det är enkelt och realiserbart även i Sverige.
Michael Diamant, medlem Arkitekturupproret
– Palais KolleBelle, ett bostadshus byggt 2009 i hjärtat av Berlin. Byggnaden tillför gatan äkta kvartersstruktur och en levande miljö. Trots den höga kvaliteten har inte byggkostnaderna varit särskilt höga, nypris för en fyrarummare var cirka tre miljoner. Man har invändigt tänkt flexibelt där hyresgäster erbjuds individuella lösningar. Det är enkelt och realiserbart även i Sverige.

 

Emma Jonsteg, vd och arkitekt, Utopia – Markthal Rotterdam är ett slags Kinderägg som visar vad arkitektur kan åstadkomma. Uppdraget var att rita en saluhall. Det centrala läget, behovet av bostäder och den ekonomiska kalkylen gav arkitekterna idén att kombinera saluhallen med flerbostadshus. På köpet fick man ett landmärke som lockar turister till staden.
Emma Jonsteg, vd och arkitekt, Utopia
– Markthal Rotterdam är ett slags Kinderägg som visar vad arkitektur kan åstadkomma. Uppdraget var att rita en saluhall. Det centrala läget, behovet av bostäder och den ekonomiska kalkylen gav arkitekterna idén att kombinera saluhallen med flerbostadshus. På köpet fick man ett landmärke som lockar turister till staden.
Ola Andersson, arkitekt Andersson Arfwdeson och skribent – Ture No8, Wallenstams omtalade projekt på Grev Turegatan i Stockholm som stod färdigt 2014. Huset, ritat av Vera arkitekter, visar att bostadsarkitektur kan vara av hög klass, förutsatt att byggherren och arkitekten anstränger sig. Det handlar om inställningen att arkitekturen faktiskt är viktig.
Ola Andersson, arkitekt Andersson Arfwdeson och skribent
– Ture No8, Wallenstams omtalade projekt på Grev Turegatan i Stockholm som stod färdigt 2014. Huset, ritat av Vera arkitekter, visar att bostadsarkitektur kan vara av hög klass, förutsatt att byggherren och arkitekten anstränger sig. Det handlar om inställningen att arkitekturen faktiskt är viktig.

 

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]