När ni läser detta har Riksbanken troligen nyss sänkt räntan ytterligare en bit ner i minusträsket. Kanske ligger den på 0,4 eller 0,5 procents djup. Dessutom har banken skjutit tidpunkten för en första höjning av räntan långt in i framtiden. Jag kan tyvärr bara gissa. När jag skriver detta är det nämligen fortfarande fyra dagar […]
När ni läser detta har Riksbanken troligen nyss sänkt räntan ytterligare en bit ner i minusträsket. Kanske ligger den på 0,4 eller 0,5 procents djup. Dessutom har banken skjutit tidpunkten för en första höjning av räntan långt in i framtiden. Jag kan tyvärr bara gissa. När jag skriver detta är det nämligen fortfarande fyra dagar kvar till den 28 april. Det är då Riksbankscheferna samlas för att fatta beslut om räntan. Varför är jag då så övertygad om att Riksbanken ska sänka räntan och skjuta kommande höjningar på framtiden?
[ Annons ]
Som ni vet går Riksbankens uppdrag ut på att inflationen över tiden ska ligga runt 2 procent. Det är en helt central utgångspunkt för den ekonomiska politiken i Sverige och fungerar som ett ankare för hushållens och företagens planering. Det utgör grunden för affärsmässiga avtal och sätter tonen för de återkommande löneförhandlingarna. Att Riksbanken under Stefan Ingves ledning drog upp räntan från 0,25 till 2 procent under 2010 och 2011, trots protester och en ekonomisk krisstorm rasande utanför landets gränser, var därför inte bara konstigt, utan det var också på gränsen till ansvarslöst. Folk blev mer och mer övertygade om att Riksbanken hade kastat inflationsmålet i papperskorgen. Både inflationen och inflationsförväntningarna sjönk sedan stadigt. Nu tillhör Sverige en liten skara länder med minusräntor. Om min gissning är rätt ligger räntan när du läser detta ännu lägre än de -0,25 procent som gäller när detta skrivs. Ytterligare sänkningar är nämligen ett måste om Riksbankens ska ha någon chans i världen att återupprätta förtroendet för inflationsmålet.
Det är inte bara Riksbankens eget misslyckande som ligger bakom. Omvärlden trycker också på. Efter en lång tids styrkebesked från den amerikanska ekonomin har den senaste statistiken väckt frågetecken. Det är dollarförstärkningen som spökar. Den tynger den amerikanska exportsektorn och dämpar näringslivets vilja att investera. Dessutom håller konsumenterna hårt i plånböckerna trots att fallande olje- och bensinpriser har stärkt privatekonomin för många. Det är kanske inte så underligt. Trots de senaste årens ekonomiska tillväxt har nämligen lönerna mer eller mindre stått stilla. De som kräver att den amerikanska centralbanken ska börja höja räntan i sommar har blivit allt färre.
För Riksbankens del är det dock euroområdet som skapar mest huvudbry. Valutaunionen visade visserligen ekonomiska livstecken under slutet av förra året, men det var i en takt som normalt skulle ha skapat oro. Ekonomin håller ju knappt styrfart trots den mycket expansiva penningpolitiken. Skulle Europeiska centralbanken minska trycket på gaspedalen så skulle valutabygget falla ihop som ett korthus. Därför lär banken fortsätta att följa den expansiva väg den slagit in på och då måste Riksbanken vackert följa efter om inte kronan ska stärkas. Just det är det sista Riksbanken vill. Det skulle göra det ännu svårare att få upp inflationen.
Även om jag inte vet exakt hur långt ner i minusträsket räntan ligger när detta publiceras, vet jag att vi kommer att få vänta länge innan reporäntan åter tar sig upp på plussidan. I sin februariprognos räknade Riksbanken med en första höjning under hösten 2016. Det är lätt att konstatera att det inte är många som tillmäter den prognosen någon större trovärdighet. Marknadsräntorna ligger en bra bit under den räntebana som Riksbanken presenterade i februari. Därför är det minst sagt inkonsekvent att samtidigt köpa statsobligationer för att trycka ned marknadsräntorna ännu mer. Det är sannerligen inte lätt att förstå penningpolitiken dessa dagar. Ska det bli någon konsekvens i det hela måste Riksbanken antingen snabbt avsluta sitt obligationsköpprogram eller revidera ner sin prognos om den framtida reporäntan betydligt. Jag sätter mina pengar på det senare alternativet.
Tomas Ernhagen, chefekonom Fastighetsägarna Sverige
